”Vi störtade hela barnskocken på en gång in i stugan.

Men vid dörren stannade vi. Lampan brann redan där under sparren så klart, att vi med ögonen på glänt måste plira mot den.
-Lås igen dörren, värmen är dyr, ropade far från bordsändan.
-De flyger som höns i blåsväder, grälade mor från eldstadssidan.
-Inte vore det ett under om barnen skulle bli skrämda för den, då jag, gamla människan, inte kan annat än himla mig, menade gamla gästgivarmor.
-Överallt hinner då vår flicka också, sade nämndemannens svärdotter.

Först när ögonen hunnit vänja sig lite, såg vi att stugan var halvfull med grannfolk.
-Nå, kom nu närmare barn, så att ni riktigt kan se, övertalade far med mycket mildare röst än nyss.
-Slå snön från fötterna och kom hit till ugnen, härifrån ser den riktigt grann ut, sa mor i sin tur.

Svängande och dängande kom vi fram till mor och satte oss alla rad bredvid henne på bänken. Först i hennes skydd vågade vi ta lampan i närmare skärskådande. Inte hade vi tänkt oss, att den skulle brinna så där som den nu gjorde, men när vi funderade på saken så blev slutsatsen, att den brann precis som den borde brinna. Och när vi tittat ännu en stund, tyckte vi att vi redan länge föreställt oss den alldeles sådan som den nu var.

Men vi kunde ändå inte fatta, hur man fått elden in i det där glaset. Vi frågade mor, men hon sa att vi nog skulle få se det sedan.

Byfolket prisade lampan i kapp och den ena sade ett, den andra sade annat. Gamla gästgivarmor påstod, att den lyste lika lugnt och jämnt som himlens stjärna. Nämndemannen, som hade rinnande ögon, tyckte att den var förträfflig eftersom den inte rökte och man kunde bränna den fast inne i stugkammaren utan att svärta ner väggarna det minsta. Till det svarade far, att den egentligen var gjord för stugkammaren, men var lika ypperlig i stugan, för nu behövde man inte springa där längre med pärtor när alla kunde se med en eld – oavsett hur många man var.

När mor anmärkte att den mindre kronan i kyrkan knappast lyste bättre, bad far mig ta ABC-boken och gå till dörren för att försöka om man såg att läsa där. Jag gick bort och började läsa ”Fader vår”. Men då sa alla att ”det kan pojken utantill”. Mor stack då psalmboken i handen på mig och jag tog i med ”Jerusalems jämmerliga förstöring”.

-Ja – större under har man inte sett, intygade byfolket.

Så sade far ännu: Om någon hade en knappnål, så skulle man kunna kasta den på golvet och den bör hittas genast.

Nämndemannens svärdotter hade en knappnål i barmen, men när hon kastade den på golvet föll den i en springa, och vi hittade den inte – lika lite som den syntes.”